OS semifinalen på Maracanã

OS semifinalen på Maracanã

16 augusti 2020 Av av admin

Idrott ska upplevas på plats, en ska kunna känna på atmosfären, ta in intrycken, kunna minnas tillbaka efteråt i många år framöver. Ja, skapa minnen för livet. En sådan upplevelse var jag med om för fyra år sedan.
Jag hade tagit mig själv till Rio de Janeiro och sommarolympiaden.
Bara en sån sak, att åka iväg själv på äventyret som varade i två veckor.

Bland de första grejerna som jag fick se på plats i Brasilien var gruppspelsmatchen i fotboll mellan hemmanationen Brasilien och Sverige. Den spelades på olympiska stadion, arenan som stod värd för friidrottstävlingarna under OS.
Sverige hade i första matchen vunnit över Sydafrika med 1–0. Nilla Fischer hade avgjort i den 76:e minuten.

Brasilien kom att köra över Sverige i matchen och publiken kallade ut spelarna i Brasilien efteråt och de gjorde ärovarv vill jag minnas. En brasilansk supporter sa något i stil med att vi skulle ses i finalen. Jag var skeptiskt till det hela.

Men Sverige repade nytt mod och avslutade gruppspelet med att spela noll noll mot Kina. Nu väntade kvartsfinal mot regerande olympiska mästarna USA. När kvartsfinalen som Brasiliens huvudstad Brasilia. Befann jag mig på den stora olympiska parken. Jag gick mot wifi-zonen och de visade matchen. Jag hade varit iväg på handboll och skulle egentligen ta mig ut till ett annat område för basket i damernas gruppspel. Men jag stannade kvar i wifi-zonen och följde Sveriges kamp mot USA.

Dessutom träffade jag på en annan svensk i wifi-zonen. De som var från Brasilien i wifi-zonen höll på Sverige. Det var magiskt när Sverige besegrade USA och tog sig till semifinal. Jag beställde biljetter till den matchen via den internationella biljett-sidan via wifi-zonen och kunde hämta ut dem i en biljettlucka på området.

Jag vill minnas att jag ringde hem till Anette Börjesson och berättade om vad jag hade gjort, euforin var enorm.

På själva matchdagen för semifinalen skulle Susanna Kallur löpa försök på 100 meter häck och även det skulle jag beskåda. Jag tog följe med två andra svenskar som jag hade träffat på efter en handbollsmatch.
Vi ordnade in oss på långsidan även om vi inte hade biljett dit, och vi försökte heja på Sanna. Men det gick inget bra, men jag hade gjort mitt bästa och jag fick se hennes sista olympiska framtränade.

Därefter väntade det transport till Maracanã och semifinalen mot hemmanationen. Kön var kilometerlång, jag förstod nog inte vart det började eller slutade. Det myllrade av människor och till slut kom jag rätt. Men väntan blev lång och folket i Brasilien blev allt mer irriterade över att det tog tid. En halvtimme in i matchen kom de på att man kunde öppna upp ytterligare en gate, den brasilianska publiken suckade och tänkte att det kunde ni inte komma på tidigare.

Jag tog mig in och sökte upp platsen som jag och Jens Rådberg hade köpt. Det var enormt att vara på plats. I paus gick han iväg och köpte dricka och öl till oss. Jag tror att jag också drack öl, det förtäljer inte historien.
Han kom tillbaka och den andra halvleken började. Sverige stod upp mycket bättre än i gruppspelet. Visst Brasilien pressade på och man hade övertag på läktarposition, men Sverige gjorde det bra. En var stolt över att vara svensk.

Matchen gick till förlängning, även den blev mållös. Nu väntade straffar som skulle utse en vinnaren som skulle få spela final i OS.
Jag kommer alltid att minnas det trycket som var och som gjorde att arenan kokade. Sverige pallade trycket och Hedvig Lindahl storspelade. När hon räddade straffen från Andressa, hade vi chansen att ta oss till OS-final. Fram steg Lisa Dahlkvist, som hade skjutit Sverige till semifinalen på straffar. Nu hade hon chansen att åter bli stor matchvinnare. Trots försök från över 70 000 hemmasupportrar att psyka Lisa så stegra hon fram och sköt Sverige till final.
Vilket ögonblick jag fick uppleva. Det var magiskt.
Det går inte att beskriva i ord och den händelsen kommer alltid så länge jag lever vara något som jag rankar högt.

Bedriften att på Maracanã slå ut hemmanationen. Wow!
Dessutom hade jag redan i januari 2016 köpt biljett till finalen. Så jag hade biljett till den. Men jag rankar semifinalen högre.
Efter matchen ville den brasilianska delen av åskådarna ta bild med mig, Jens och den jättestora Svenska flagg som det stod IF Boltic på. Det var inga hard feelings om en säger så.
Som det ska vara.

Jag hoppas att jag inte har tråkat ut er med den här texten. Men jag ville bara skriva av mig så här fyra år senare. För det var en magisk resa som jag var med om.

Anders Andersson
Karlstad 16/8-2020.