Mitt möte med Jonas Fahlman; del 1 – Innebandyn

I slutet av december förra året träffade jag journalisten, författaren och föreläsaren Jonas Fahlman i hans hem utanför Skellefteå. Jag har många gånger haft en dröm och tankar på att påbörja en intervjuserie med olika personligheter.

Dels för att kunna förbättra min svenska, men också för att jag gillar nya möten. Det här mötet blev lyckat och vi satt och snackade om innebandy, journalistik, hans böcker och förstås ishockey i över en timme. Jag har valt att dela upp den långa intervjun i olika delar och börjar med hans engagemang inom innebandyn där han har varit spelare, tränare och skribent.

Vi kommer direkt in på en episod som inträffade nere i Båstad, Skåne.
Jonas Fahlman var nere när det spelades en innebandyturnering utomhus. Tillsammans med andra skribenter på Innebandy Magazinet, mötte de ett all-star lag i en förmatch till den riktiga turneringens final. På kvällen skulle man gå tillbaka till boendet, något gick fel.

– Jag tog fel väg och hade inte direkt några lämpliga skor, det gjorde att jag åkte på skavsår, säger Jonas Fahlman.

Din innebandybakgrund, du har varit spelare som tränare. Berätta lite om det?

– Jag började med innebandy i mer seriös form i slutet av 80–talet. Det var då korpen fortfarande var rätt stor, vi hade ett bra gäng där jag växte upp i Ursviken (en och halv mil öster om Skellefteå)

– Bland annat hade vi Magnus Lindfors som sedan mera blev mångårig landslagsman. Vi är jämngamla och har gått i samma klass. Dessutom hade vi några till duktiga killar. Själv var jag den som höll i det och var den drivande. Det kanske låter överdrivet men man hade ingen tränare och man skulle fixa och sätta ihop femmorna och det, berättar han.

När man drog igång seriespel i innebandy blev han värvad till Berget som då var en stor föreningen i Skellefteå.

– De hade en bred verksamhet och en mycket bra ungdomsdito. Jag var då med och spelade med a-laget som började satsa på låg nivå. Sen blev jag juniortränaren efter att jag hade muckat från lumpen 1993, säger Jonas Fahlman. Han blev sedan mera deras seniortränare.

I samband med innebandy-VM i Sverige 1996 gjorde han sin första match som tränare för Skellefteå IBK. Det var en träningsmatch mot det danska landslaget.
– Jag var värvad som tränare och det var kul, tycker Jonas Fahlman.

1998 kom de båda klubbarna Skellefteå IBK och Guldstadens IBF att slås ihop och då blev han tränare för den nya klubben.

– Jag var tränare där till 2000 då vi kom att kvala till elitserien, men vi föll i kvalet mot AIK från Solna. Det i en avgörande match, Lasse Granqvist var bland annat här i Skellefteå och var då förstås riktig glad.
– Det var oerhört bittert att förlora i sudden. Jag hade redan då bestämt mig för att sluta, då jag hade hållit på rätt länge. Mitt sabbatsår varade i ett och halvt år, berättar Jonas Fahlman.

2001/2002 fick tränaren Anders Carling lämna sitt uppdrag mitt under säsongen. Då gick frågan till Jonas Fahlman, som återvände.

– Vi vann division 1, det hade gått lite sådär innan jag kom tillbaka. Vi vann kvalet mot Lillån från Örebro och gjorde det i sudden i avgörande matchen. Då fick vi igen för förlusten mot AIK.

Fahlman ville förstås fortsätta efter den säsongen. Ishockeystaden Skellefteå andades innebandy och man behövde vara ute i god tid till Ebba-hallen för att få tag i sittplats.

– Vi hade runt 1 200 på matcherna (800 ståplats) och folk kom en timme före för att ens få sittplats. De som inte kom i tillräcklig god tid fick stå.

– Det var ett stort intresse och vi ledde elitserien efter fem omgångar efter att ha vunnit fyra av de matcherna, säger Jonas Fahlman och han kommer in på att Sundsvallslaget Granlo BK, nykomling i årets elitserie (Svenska Super Ligan som det numera heter), har tagit över ett rekord som Skellefteå skaffades sig 2002/2003.

– Jag såg i någon sammanställning att Granlo hade gått riktigt bra som nykomling och hade slagit vårt nykomlingsrekord, bästa nykomlingstarten, säger Jonas Fahlman.

Första säsongen var det som sagt ett stort intresse, man gick inte till slutspel men klarade sig kvar med bred marginal.
Säsongen efter bantades Elitserien och av 16 lag åkte fem ur. Ett av dem var Skellefteå.

– Andra säsongen märkte man av det här med organisation och ekonomin. Vi hade haft sportslig framgång men alla bitarna hade inte följt med. Då vart det också mer tungjobbat sportsligt.

Jonas Fahlman berättar om att spelarna fick stå i garderoben fyra timmar på kvällen innan match. Allt för att dra in pengar till föreningen. Det var en hel del sådant och resorna vart också sämre.

– Det var lite trist, men där hade jag bestämt mig för att köra andra året och sen skulle det vara nog, berättar Jonas Fahlman.

Efter att han slutade har han inte haft några innebandyuppdrag. Spelat har han dock gjort.
– Jag spelade lite själv förra säsongen i trean med ett kompisgäng.

Jonas Fahlman hade några förfrågningar från Linköping, Gotland och några Stockholmslag. Men med åren har det blivit mindre och mindre.

– I somras hörde Skellefteås andralag, Gamla Stan av sig. Jag har väl sagt; någon gång i framtiden – men inte nu.