Idrottsmöte: Helén Eke – Hammarby Fotboll!

Tänk vad mycket som hinner och hända på tre år.
För tre år sedan intervjuade jag Hammarbys försvarare, Helén Eke. Då var man på väg upp i damallsvenskan. På dom tre åren har Bajen åkt ur, gått upp igen och för en månad sedan avslutades årets säsong som slutade i en stabil sjundeplats. Helén har hunnit med och skadat korsbandet och råkat ut för en hjärnskakning, men hon har kommit tillbaka och i år har det blivit tolv matcher från start och tre inhopp.

Vi vänder tillbaka till hösten 2015. I den näst sista omgången vann Hammarby borta mot Mallbacken på bortaplan och kunde bli kvar i serien. Men hemma mot Piteå i den sista omgången, blev det mållöst och samtidigt i Umeå så spelade Mallbacken oavgjort, 2–2. Det betydde att Bajen åkte ur på ett färre gjort mål än Mallbacken. Men det var inte där det avgjordes.

– Det var väldigt snöpligt, men tidigare under säsongen skulle vi ha fått med oss flera poäng. Jag minns derbymatcherna mot AIK, där vi inte tog full pott. Generellt hade vi en väldigt bra trupp, men vi fick inte ut maximalt av den, tror Helén Eke som valde att stanna kvar i Hammarby, degraderingen till trots.

– Det kändes bra när Olof (Olof Unogård, red anmärkning) kom in och vi fick en bra struktur på det hela. Man hade som ambition att gå upp direkt, men en bit in på försäsongen drog jag korsbandet och det blev inget spel i elitettan. Men jag kom tillbaka till allsvenskan istället, berättar Eke.

# Vad är skillnaden på 2015-års lag som åkte ur och 2017 som nu klarade sig kvar?

– Vi har verkligen fått ut max av truppen och vi måste ha flest löpmeter i serien. Alla sliter som djur i varje match och jag tror om man skulle fråga dom andra tränarna så skulle det kategorisera Hammarby i år. Det har gjort att vi i slutet av matcherna har fått med oss mål och poäng som har varit viktiga.
– Sen har vi tagit poäng av topp–tre, förutom att det har varit bra poängmässigt så har det gett en styrka till lagmoralen. Att veta att vi kan besegra Eskilstuna och Rosengård och ta poäng av Linköping. Det ger en trygghet, vi vet att vi klarar av uppgiften.

Förutom det har man inte haft någon större dipp i serien. Största nederlagen har kommit mot Linköping hemma, 1–3, Djurgården, hemma, 0–2 och Piteå borta 2–0.
– Vi är en tight grupp som har stöttat varandra mycket och vi har varit förberedda på att det skulle komma motgångar, men det har inte blivit en så stor grej. Vi har inte klappat igenom i någon match och det har känts bra.

# Vad har varit bäst med 2017?

– Att komma tillbaka och kunna spela fotboll igen, när jag satt i möte med tränarna inför säsongen så frågade dom mig vad jag hade för mål under året. I vanliga fall hade man suttit där och sagt tekniska, taktiska saker man ville bli bättre på. Men jag sa då att jag ville kunna spela fotboll och må bra.
– Jag tror inte jag har haft ett sådant år när jag har sagt något sådant, att jag ville spela fotboll och må bra, säger Helén som tycker att det har gått bra.

Men hon missade de inledande omgångarna, då hon drabbades av en hjärnskakning i träningsmatch på våren.
–När knät äntligen var bra från korsbandsskadan, då fick jag en hjärnskakning istället. Då var jag borta i sju veckor och missade några av de inledande omgångarna, det var segt. Men jag repade mig och spelade efter det.
– Det har varit skönt och komma tillbaka från alla skadorna, det har varit det bästa med 2017.

# Berätta lite om hjärnskakningen?

– Jag hade äntligen fått godkänt från min sjukgymnast, Åsa, att jag skulle få spela upp till en halvlek. Ett ganska stort steg tyckte jag, för tidigare hade jag fått spela en kvart-tjugo minuter. Nu skulle jag få göra en halvlek, men efter tio minuter på planen så fick jag en utspark i huvudet och allt blev svart.

– Jag hörde inget på mitt öra på någon vecka, det flimrade och jag kunde inte kolla på tv. Jag försökte att lyssna på en ljudbok, för det hade jag gjort de andra gångerna som jag hade fått hjärnskakningarna, men det kunde jag heller inte klara av, berättar Helén som sa när hon drabbades av korsbandsskadan förra året att hon hellre tog en sådan skada än hjärnskakning.

– Även om jag visste om att jag hade en lång rehab framför mig, så är jag hellre korsbandsskadad än har hjärnskakning. För då vet man att idag ska jag göra det här och det här, det gör att imorgon så kommer det kännas bättre och kan jag gå vidare till nästa steg. Men när man har hjärnskakning, så gör man så lite som möjligt, det passar inte min personlighet, bara att vara hemma och inte göra någonting.

Helén berättar också om att hon har vänner som har haft mycket värre hjärnskakningar och har varit ute och åkt bil och inte hittat hem. Så illa har det inte blivit för henne och det är hon mycket tacksam över.

När Helén Eke blev korsbandsskadad så var oturen framme för Marie Johansson.

– Turen i oturen så vart Marie Johansson också skadad samtidigt, hon opererade sig en vecka efter mig, sen hade hon lite komplikationer, så det tog lite längre tid. Men vi blev tighta, vi gick hos samma sjukgymnast (Åsa) och tränade mycket tillsammans, man förstår varandra på ett annat sätt då.

– Samma sak med Elena Sadiku som kom in i år, hon vet också vad det handlar om med knäskador, vi har försökt och bromsa varandra lite, det blir lätt man kör på dubbelpass, men knät kanske inte håller för det. Vi tre har haft en annan förståelse för varandra än vad de andra i laget som kanske inte har varit med om samma saker.
– Alla har varit stöttande och sådär, men det blir på ett annat sätt när man har varit med om det och vet vad det handlar om.

Under rehab-tiden överraskade materialaren Lars Almström med en träningscykel.

– Han köpte loss en cykel, så vi kunde alltid komma till planen och köra rehab. Han köpte den av Hammarby bandy och rustade upp den. Han vart riktigt glad, när den stod i omklädningsrummet.
–”Eke, har du sett, det står en present där inne i omklädningsrummet” Nej, vad då? Då fick jag springa in och kolla, då stod det en träningscykel där.
– Det är mycket stöd runt omkring som man uppskattar. När man är inne i vardagen så tänker man inte på det, man kanske tar saker för givet, lite, men när man är skadad och inser att man inte är en del av det längre, då kan en sådan sak betyda hur mycket som helst.
–Det var alltid kul och komma ner och träffa alla och få energi av det.

Inför nästa år flyttar Hammarby hem till Kanalplan. En flytt som Helén ser fram emot.

– Det betyder mycket för hela föreningen och just det att vi är en del av Hammarby fotboll, som vi inte har varit tidigare. Det har kommunicerats tydligt att när vi flyttar hem till Kanalplan, att det ska satsas än mer på publik-aktiviteter och man har bra möjligheter där och dra mycket folk.
– Det är en gångbro in från Södermalm, det är nära till hands, vi hoppas på att förutom det ger oss en väldigt bra träningsmiljö att det kommer göra att det drar mer folk på matcherna och blir ett större intresse.

”Uppvärmd plan”

– Sen kommer det att bli väldigt skönt, för våra försäsonger har vi varit ute i Spånga, Bosön, Stadshagen eller Årsta, innan vi har kommit till Zinken. Nu är det is där, så det har varit Tanto, så har våra försäsonger sett ut, men även ute på gym såklart.
– Det har varit nya ställen varje dag, vilket har varit ganska segt, man har packat väskan klockan sju på morgonen och fått tänka i så många olika steg beroende på vart man skulle vara och så.

# Som att leva i en kappsäck?

– Lite så har det varit, sen när man kollar tillbaka på det så har det säkert någonstans påverkat oss, men man har vetat att det har varit så. Då har det inte varit någon mening att gnälla för det.

– Det är klart att det blir skönt att få komma hem. Det är helt galet egentligen att man flyttat omkring sådär, jag tror inte det är något annat elitlag som har gjort så.
– På så sätt kommer det att vara en jätteförutsättning att det kommer finnas värme i planen som gör att vi kommer kunna träna på Kanalplan året runt. Annars har man fått flytta dit i slutet av mars tidigare år och har putsat ur, vi klarade det i år igen. Så det är ganska stor skillnad.

Helén Eke är också tacksam över alla supportrarna som genom åren har ställt upp i vått som torrt.
– Vi får vara tacksamma att vi har haft trogna fans som har åkt med oss, även om vi har hemmamatch på Grimsta idag (söndag den 5:e november när intervjun gjordes), som exempel, så ryktas det om att det kommer en del bajare ut och det får vi vara tacksamma för. Trots att vi knappt har haft koll på vart vi ska vara någonstans, hehe.

Kanalplan invigdes 1915, över 100 år sedan och har varit en arena för många idrotter genom åren, till exempel speedway. En flytt tillbaka betyder inte bara mycket för Helén och a-laget, utan för föreningens ungdomsverksamhet.
­– Kanalplan är vårt hem och borg. Jag tror att det kommer att betyda mycket för föreningen på sikt. Man har startat upp en flickakademi och kan bedriva den verksamheten där och på så sätt på sikt få fram fler a-lagsspelare från verksamheten.

– Men också att det finns förutsättningar att dra publik. Att ha publikarrangemang, än att ha en sunkig trä-läktare, det har verkligen lyfts ett snäpp och vi är verkligen superglada att det äntligen är klart.

Helén Eke berömmer här vaktmästaren och Urban Rybrink som har varit väldigt engagerade i upprustningen av Kanalplan.
– Dom har verkligen gjort saker för att det ska bli bättre och sett till att vi har fått det vi ska ha, det känns skönt att komma hem.

När vi går från läktaren till planen, så frågar jag om hur det kommer sig att det inte har blivit något rött kort genom åren?

– Det borde jag nästan ha blivit det.
– Jag spelar tufft, men det är sällan jag gör något som är medvetet fult. Jag gissar att domarna kan skilja på det. Men jag har faktiskt fått ett rött kort, felaktigt, som Alexandra Lindberg skulle få för en frilägesutvisning, domaren råkade ge det till mig istället. Men det reddes upp på planen. Domaren har pekat ett rött kort till mig, men det var inte till mig, så det var märkligt.

Det hela skedde borta mot IF Halmia i elitettan 2014. Halmia gjorde 1–0 på straff, 84:e matchminuten. Amanda Johnsson Haahr blev målskytt på den, hon flyttade förresten till Göteborg i höst och anslöt till Kopparbergs Göteborg, där ska hon läsa ingenjör på Chalmers. Men Emma (Jansson) gjorde 1–1 i den 87:e. Eke blev inbytt i den 55:e matchminuten.

# Har du hunnit att sätta upp något mål inför nästa år?

– Nej, jag har inte skrivit på något nytt kontrakt ännu, och jag har känt att jag vill landa lite i det här nu och sen se vad som händer nästa år.
– Det är klart att det finns en ambition att vara kvar, men jag har också bra alternativ som jag får fundera på, det är bra bit kvar tills det är dags, vi får se vad som händer.

– Något mål finns inte, nu ska jag sluta träna fotboll direkt efter sista matchen, så jag kan träna upp/rehab med min sjukgymnast, bara för att jag inte ska få någon vidare skada, det har ändå varit en tuff belastning med mycket matcher, så det ska jag göra. Sen får vi se vad som händer efter det, om jag blir kvar, berättar Helén Eke.

När vi avrundar intervjun så kommer vi in på hennes engagemang kring cancersjukdomen. Hennes mamma drabbades för några år sedan och hon startade en insamling för sex år sedan. I år hyllade hon sin mor.

– Det känns jättebra att kunna göra någonting. Årets omgång var en hyllning till min mor, idag är hon friskförklarad från sjukdomen. Jag lärde mig väldigt mycket under den perioden, både om mig själv och också hur stark min mamma är, det har förändrat mig väldigt mycket.

– Man ser dom förutsättningarna man har och gör det bästa av det, man är ledsen när det händer jobbiga saker, men det blir farligt att fastna i sorgen för länge. Sedan kan den komma tillbaka, varje år inför varje insamling, när jag sitter och skriver ihop någon förklaring, då kommer det tårar, det skulle jag ljuga om jag sa att det inte gjorde.

– Man fastnar inte i sorgen, utan man gör något konstruktivt av det, för att må bra, det är vad det går ut på. Årets insamling var som sagt en hyllning till min mamma. Hon är världens coolaste person, det är en av mina förebilder, just det att man inte fastnar i det utan gör något konstruktivt av det man kan och har.

Insamlingen har samlat in 80 000 :- under dom här sex åren. I år fanns det bland annat två halsdukar och signerade tröjor av spelare i Hammarby herr och dam. Undertecknad budade hem en landslagströja som Annica Svensson hade skänkt till insamlingen för något år sedan.

Anders Andersson
anders.andersson@andersa.se